Föräldrar och vuxna barns ibland komplicerade relation.

Föräldrar och vuxna barns ibland komplicerade relation.

Hur kan vi hitta ett bra och lagom avstånd till våra vuxna barn?

Dygnet runt behöver barnet oss när de är små, och när de växt upp och är vuxna kan balansgången vara svår då de antingen vill ha för mycket - eller för lite – hjälp.

De flesta föräldrar vill sina barn väl och deras bästa. Föräldern har investerat så mycket i det känslomässiga bandet och funnits där sedan födseln.

När barnet precis som det ska släpper taget om sina föräldrar, blir självständiga och skapar sina egna värderingar plus gör egna val. Kan det krocka med förälderns livssyn och synsätt men även vad bägge två förväntar sig av relationen.  

När det lilla barnet kommer till världen styrs vi av samma absoluta beskyddarinstinkter, som vilka andra däggdjur som helst. Snart därefter börjar separationen från föräldrarna och den egna ursprungsfamiljen, det är en självklar biologisk väg vi alla följer.

Avståndsregleringen kan vara en både långdragen och komplicerad historia, vilket innebär att föräldern och det vuxna barnet försöker hitta acceptans inför den nya relationen som är något på distans från den dygnet runt relation som varit tidigare.

På cirka 20 år ska relationen mellan barn och förälder genomgå en enorm förändring.

Vi vinkar av dem som alldeles nyss inte skulle klara sig en timme utan vårt vakande öga och kärleksfulla famn.

Det som sen händer är inte alltid smärtfritt och vi kan i värsta fall hamna i konflikt med våra vuxna barn som står oss närmast. Vi kan ha svårt att acceptera varandras värderingar, val och ibland kräva för mycket av varandra.

Nyckelorden till en sund och bra relation är lyhördhet, uppriktighet och respekt för den andres val. Det gäller både föräldern och det vuxna barnet.

Lagom avståndet mellan det vuxna barn och föräldern är en evig balansgång. Vissa är alldeles för konflikträdda och andra alldeles för konfliktsökande.

Att kunna skapa mer ömsesidiga, jämlika vuxenrelationer med varandra, det kan kräva tid och viljan till förändring. Blir en relation låst och en av partnerna vägrar att lösa problem, då kan vi inte göra så mycket mer än acceptera dennes val. En gång förälder alltid förälder.

Riktigt som andra relationer kan det ändå inte bli, det känslomässiga engagemanget och den gemensamma historien är för stark för det.

Ibland glömmer vi bort att vi inte kan bestämma över våra vuxna barn som förälder och ibland glömmer vi bort att som vuxet barn kan jag inte bestämma över mina föräldrar.

Ytterligare ett nyckelord är acceptans. Det innebär insikten om att vi får tycka olika och det är helt okej. Det är bägges ansvar att ta in varandras tankar, känslor och behov.

Fundera på vad du själv vill och om just du arbetar för att förstärka eller försvaga er relation.

Var tydlig med vad du behöver i er relation och säg det verbalt. Tankeläsning är inget vi kan.

Behöver du bekräftelse, kärlek, närvarotid tillsammans, nyfikenheten på varandras liv, ett icke-dömande, valfriheten, sänkta krav, tillåtelse att få göra egna misstag, trygghets stöd när något känns tufft så säg det.